Anja stod framför den avlånga rektangulära spegeln i sitt rum. Hon hade inte tänkt på hur blåa hennes ögon var. Blåa som havet. Blåa som himlen. Hon såg sina tårar som rann tår efter tår och torkade bort dom lika snabbt men hur mycket hon försökte få bort dom blev dom bara fler. Hennes axel långa hår hade blivit mörkt och risigt av regnet. För Anja själv var det tur att det regnade, som hon vanligtvis inte skulle tycka, ingen i hennes familj hade sett henne gråtit när hon passerat vardagsrummet för att gå upp till sitt rum på övervåningen. Hon ville inte visa tårarna som lämnade henne, hon ville mest av allt försvinna. Försvinna och aldrig mer visa sig igen. Anja tittade åter igen in i spegeln. Därigenom såg hon hur lampan som hängde i taket blinkade, det skulle inte vara förvånande om den skulle slockna. Anja hade inget hopp längre om att saker och ting skulle ordna sig, det var helt borta. Borta, ifrån det hon gått igenom. Allting gick åt skogen vart hon än var eller vad hon än gjorde.

Anja om någon brukade vara glad. Det var ett sätt som man kände igen henne på, ibland glad för ingenting. För Anja kändes det mera nu som att det var en annan person som hon såg i spegeln framför henne. Någon som råkade se ut som henne. Någon som gjorde exakt samma rörelser. Någon som så också inte kunde le. Hon orkade inte le inför andra när hon själv innerst inne mådde psykiskt dåligt, hon orkade inte vara stark längre. Hon orkade inte tro på kuratorn som sade att allt skulle bli bra. Det kändes som att inte heller kuratorn förstod henne. Ingen. Ingen förstod henne. Hemligheten som hon burit på var avslöjad. Även om det var i Anjas egna tankar så var det ingen som kunde stoppa henne för att tro att det var alla som visste om den. Varje gång hon mötte någon som tittade på henne, kom dessa tankar som hon tyckte om sig själv. Värdelös. Äcklig. Störd och såg ut som en ful fet gris. Anja gillade inte att vara bland människor. Hon höll sig undan i med sin osäkerhet. Mest av allt höll hon sig undan för dessa röster hon inbillade sig att höra vad man tyckte om henne när någon tittade på henne. Dessa dåliga ord som hon tyckte om sig själv. Anjas hemlighet som hade kommit upp till ytan hade gjort hennes liv till ett rent helvete. Hennes vänner ville varken prata eller vara med henne längre och det var samma med dom andra på skolan. Den enda som tycktes bry sig var hennes pappa men han hade tid att prata då jobbet som Marknadschef på ett stort företag tog åt tiden. Hon ville inte prata om hennes mamma, det var sårande, hon var en av dom personer som inte kunde acceptera vem hon var. Hon kunde inte acceptera att hennes dotter var homosexuell. Hon ville inte ens att Anja skulle kalla henne Mamma. Hon hade bara ett barn hade hennes mamma sagt, Annelie. Anjas Lilla syster. För Anja var det som en mardröm att hennes egna mamma inte ville ha något med henne att göra. Anja fick inte ens gå i närheten av Annelie. Vad fanns det för skäl till att leva ett sådant liv? Vad fanns det för skäl att leva när hon som svag stod ensam kvar. Rösten i hennes huvud sade att hon inte orkade leva. Hon orkade verkligen inte längre. Av alla tårar som fallit ner från hennes kind hade gjort henne trött men det fanns inte tid till att vila nu även om det var mest av allt hon ville göra, lägga sig ner i sin mjuka säng. Anja visste, hon visste att det bara fanns ett sätt som skulle få allt lidande att försvinna och det var dags att se till att hon fick ett slut på det.

Det närmade sig midnatt och Anja begav sig ut i mörkret alldeles ensam som planerat. Regnet öste ner och med tunga steg gick hon till slutmålet, bron, där hon tänk begå självmord genom att falla ner i vattnet. Träden vajade på samma gång som vinden blåste mot hennes ansikte. Det var inte första gången som hon stått på den bron men inte hade hon kunnat tro att hon en kväll skulle hon stå på bronskanten på väg att hoppa. Samtidigt som tårarna rann darrades hennes händer av rädsla och skräck fast hon ville inte leva längre. Hennes tankar sade att det var det som alla ville, att hon skulle dö, det var därför andra höll sig undan och alla dessa ord man sagt om henne. Anja kunde känna att bron skakades när hon gick på den, det enda hon tänkte på var att genom hennes död skulle rädda henne från att sluta lida längre. Hon skulle få frid. Anja tog långsamt ett djupt andetag som var tänkt att bli det sista, så hon kunde slappna av för att sedan lätt kunna falla ner från bron och det sista kapitlet i hennes liv skulle få ett slut. En vind blåste upp ännu en gång i hennes ansikte. Anjas plan som hon planerat vara nära att lyckas, hon hade dock inte tänkt på hur eller vad hon skulle göra om planen gick i lås, som den nu var på väg att göra. I samma minut, på väg att falla från den knarriga bron tog någon tag i hennes arm som fick henne att istället falla mot något mjukt som en ylletröja, rakt in i någons famn. Det blev tyst en stund. Lyktstolpens sken blev till ett avslöjade. Det var en kille som höll om henne. Anja tyckte att hon sett honom tidigare men ändå kunde hennes hjärna inte samarbeta med henne om vem han var. En ytterligare kall vind blåste mot henne som fick henne skaka till och innan hon visste vad som var på gång drogs hon med honom när han snabbt tog ett hårt grepp om hennes högre hand med hastiga steg i mörkret mot någonstans hon inte visste vart...

Kapitlet är inte klart, ändringar kan förekomma!
 Fortsättning kommer ^^
- DU får gärna kommentera vad du tycker (: