Jag har aldrig berättat det här för någon, varken till vänner, släkt eller familjen eller andra personer, det var jag som bar på en hemlighet. Det var bara jag som visste hur allting hade gått till den där hemska höst natten i årskurs 9, den kvällen jag satt gråtandes i sängen, som tog min kraft, tog bort mitt liv till att leva ett "normalt" liv. Det var några meningar som den här boken skulle börja med, visserligen gör dem det, men det stämmer inte riktigt längre, just för att jag inte orkade hålla det inom mig längre, jag spräckte bubblan för att jag ville bli fri. Jag trodde att smärtan skulle bli över, men det blev värre när andra saker kom upp till ytan. Mina tankar innan jag spräckte bubblan var först att hålla det för mig själv, det skulle ju bli bättre om jag lät allt försvinna, för om jag skulle berätta så skulle dem prata om det och det hela skulle kanske ställa till en hel scen i skolan, om det kom ut den vägen. Alla skulle stirra på mig. Jag skämdes över DET, jag ville inte prata om det, ville få bort det ur mina tankar.
   När kvällen kom fanns alltid ett mörker, tystnaden i huset och ensamheten. Jag väntade alltid till det, tills jag kunde lägga ner resten av min energin till att få ur mig allt, genom att gråta. Det var lättare att sova efter när min kropp inte hade någon energi kvar.. men varje gång när jag vaknade hade jag samma klump i magen, samma tankar av att jag var värdelös och att den person jag hatade mest var mig själv. Jag ställde ofta frågor till mig själv som "Varför finns jag?", "Varför är jag just jag och ingen annan?", men jag kom aldrig på ett vettigt svar på dem. Jag satt och frågade mig själv samtidigt som tårarna rann, jag kunde känna att jag inte längre kunde hålla upp min kropp, även fast jag satt ner. Var det några som förstod hur jag mådde? - Nej. Hur skulle andra kunna se att man var djupt förkrossad med ett leende på läpparna.
   Jag lät mig själv leva in i ett dubbelliv. När morgonen kom drog jag alltid fram ett leende som dolde hur jag innerst mådde, det var först på kvällen som leendet försvann och mitt verkliga jag kom fram, den personen som inte alls var glad, den personen som var förkrossad och tillbringade sina nätter tillsammans med tårarna.
  I all röra kunde jag sedan höra mig själv säga, hur jag än försökte komma undan från alla taskiga personer i mitt liv, så fanns dem fortfarande där. Dem fanns där mer eller mindre och skulle kunna göra det ännu värre än det var, jag antog att dem själva inte visste om det dubbellivet jag levde. Det blev inte så.
   I den mörka tystnaden kom ett ljus fram, ett ljus som strängde sig igenom och öppnade så att jag kunde se mycket mer än vad gjort tidigare. Jag fann ett ljus i mitt liv, en person som gav mig styrka och trygghet som gjorde att jag orkade med alla dagar. 
   När sedan ljuset slocknade blev allt mörkare.. jag blev vilse i mörkret för att jag inte längre såg livets mening. Jag blev svagare och svagare, just för att jag gjorde flera saker som inte blev till ett bra resultat, jag orkade tillslut inte med allt och alla, att vara nerbäddad i min säng själv tillsammans med mina tårar pågick nätter i rad. Det som fanns i mina tankar var att allt skulle bli bättre om jag kunde få leva någon annans liv, något som jag dessvärre visste var omöjligt. Allt jag visste var att jag var trött på att leva mitt liv. Jag ville bara få slut på allt...men hur?

   Det finns en historia bakom hur en person är. Du har säkerligen också en. Något som du upplevt och har det som en grund på hur du är som person. Vi alla männsikor är olika, det är det som gör oss unika. Jag hoppas att kunna nå ut till folk med mina budskap.

 ¸.•♥•.¸¸.•♥••♥•.¸¸.•♥•.¸¸.•♥•.¸¸.•♥••♥•.¸¸.•♥•.¸¸.•♥•.¸¸.•♥••♥•.¸¸.•♥•.¸¸.•♥•.¸¸.•♥••♥•.¸¸.•♥•.¸